Tobbes vardag

Det är alltid så här i december och fram till jul. Det blir sjukt mycket att göra och man är alltid på väg nånstans lite försenad. Min klass ska ställa upp på luciatåget tillsammans med andra årskurser på skolan och det har gnällts lite från olika håll. Jag kan inte säga att jag inte förstår dem, men det är såna bitar man tar sig genom och gör sitt bästa. Vi lärare har försökt att muntra upp dem och se det positiva i det hela. Jag menar, om man nu kan ta sig an att teckna och sjunga i en vit särk inför massa människor, vad är då omöjligt att göra i framtiden? Man blir ju superhärdad!

Det är alltså många lärare från olika årskurser som är med och vill gärna hjälpa till så att det blir ett fint luciatåg. Tänk er det lätt förvirrade tillstånd som pågår när 5-6 lärare ska komma med sina åsikter hur det ska se ut.

Jag och en annan kollega tänker "ju fler kockar....", så vi satte oss på stolarna och betraktade spektaklet. Då och då fick jag resa på mig och lugna ner några utåtagerande ungdomar. Det är ganska avancerat, men enkelt när man väl kan. Man går fram, söker ögonkontakt och slår ut med armarna. Ofta vet ju de själv om man har gjort något fel, så då rättar de sig i ledet igen.

Det krävs träning. I början blir det lätt att man hamnar i fruktlösa diskussioner som aldrig tar slut, men numera räcker det med att titta på dem och slå ut med armarna, så lägger de av.

Det kommer att bli ett jättefint luciatåg. Jag vet inte riktigt än vad min roll kommer att bli när det sker. Men jag kan ta på mig rollen att se till att blir lugnt i ledet. Räcker ju med att titta på dem.