Tobbes vardag

Nu närmar det sig. Sista året man är ungdom per åldersdefinition. På söndag fyller jag år. 29. Fast siffran skrämmer mig inte. När jag skulle fylla 25 och 26 hade jag ångest. Ångest för att jag skulle bli äldre och "vara tvungen" att bete mig mer vuxet. Det gick väl sisådär. Men nu har jag inga farhågor för att bli äldre. Eller klart man inte ser fram emot NU att bli pensionär, men ett år äldre gör mig inget.

Visst märker jag skillnader sen tidigare. Man orkar inte lika mycket som förr. Man törstar inte längre efter nöjen som förr. Man kan tänka sig vara hemma en hel helg. För två år sen var det otänkbart. Man vill inte längre supa skallen i bitar. Jag är ändå mycket roligare om jag är mer nykter än full. Jag tar hellre tid på mig och gör ordentlig mat än att ta den enkla vägen med pizza.

Vissa saker hänger med än. Vill aldrig vara stel. Vill alltid ha kvar mitt humor. Jag ser på äldre människor. Kolleger, släktingar. Och jag blir lite rädd. Jag har inte den minsta lilla lust att vara grå. Att alltid tänka på att uppträda vuxet. Jag vill fortsätta flamsa. Vara lite fånig när andan faller på. Kunna slänga mig i en ormgrop när Sverige gör mål i sista minuten i en viktig fotbollsmatch.

Fan, det är helt ok att bli 29. Rätt så tillfredsställande. Är lite förvånad faktiskt...