Tobbes vardag

Nu är det bara några få timmar kvar till ledighet.

Ända in i kaklet!

Blir en lugn fredag. Ska träna efter jobbet, sen hem och tvätta.

Roligt.

På kvällen blir det väl umgänge med tjejen. 

Inspirerande inlägg det här.

Ibland måste man blicka upp från tv-serieträsket och inse att det finns så många andra mycket bättre program. De från verkligheten. Det är avkopplande och roligt att följa några serier. Vita huset är en, Entourage förljer jag nu. Ett Vänner-avsnitt tackar jag sällan nej till och för att inte tala om Scrubs. Inget ont om dem. Men när man ser riktigt bra dokumentärer så är det banne mig närapå den ultimata tv-upplevelsen.

Ordförande Persson var en. Att det har skapat så mycket debatt visar bara att Persson berör och kommer att beröra. Det klassiska citatet Göran Persson sade apropå att vara statsminister - "aldrig ensam, alltid ensam" är ett mycket stort tv-ögonblick.

Nu ska jag följa BBC-dokumentärserien Planet Earth som går på ettan på torsdagar klockan nio. Första delen sändes idag och jag ömsom skrattade högt och ömsom berördes djupt. Det lovar gott och 10 ytterligare delar ska visas framöver. Torsdagskvällarna är bokade! Det är bra. Sällan man visar fotboll då.

I veckan har mellanstadieklasserna satsat hårt på att sälja pins i formen av vattendroppe. Det är alltså en symbol från UNICEF som arbetar för rent vatten till barnen i Afrika. Tanken är god och viktig. Men jag är tyvärr så cynisk att inte tror att idén slår väl ut. Det viktigaste är att få till ett fungerande samhälle först och därefter kan man arbeta med att förbättra de sanitära förhållanden. Jag menar, varför bygga en bra vattenbrunn om den inte kan underhållas efter några månader?

Likväl drabbas jag av dåligt samvete när jag knallar förbi eleverna som trugar på en att köpa en vattendroppe. Jag menar, de var mycket värre än de turkiska restaurangägarna i somras som försökte slita in en i deras restauranger. En spirande karriär för eleverna, kan jag tänka mig. Jag har försökt värja mig med massa dåliga argument - har inga pengar, hinner inte och så vidare.

Men till sist blev jag attackerad från tre olika håll av eleverna som prompt tyckte att jag skulle köpa en och jag var tvungen att ge upp. Hosta upp 25 spänn. Men det är nog värt det, trots allt. För det första, så har man ju på ett eller annat sätt gjort en god gärning och för det andra så slipper man det dåliga samvetet och för det tredje så slipper man framför allt tjatet från eleverna.

Nu kan man gå in och hämta sitt kaffe utan att oroa sig.

Förresten, är det någon som vill ha en vattendroppe?

Satan i havet vad segt det var att gå upp i morse.

Jag behöver ledighet.

Två dagar till. Håll ut!

Det är nog inte lätt att vara kompis med mig. Det visades sig sannerligen idag. Först hade jag sagt att jag skulle sällskapa med grabbarna ikväll för att kolla på fotbollen. Men andra planer dök upp och jag var tvungen att säga att jag inte kunde vara med. Men det visade sig igår kväll att planerna föll om intet, så jag kollade idag vad som skulle hända ikväll och meddelade att jag skulle hänga med.

Kom hem vid fem-tiden, lagade mat och åt en rejäl middag. De få sömntimmarna, arbetsdagen och måltiden tog ut sin rätt och jag somnade. Eller, jag toksomnade. Vaknade med ett ryck och såg att klockan närmade sig matchstart. Att ta sig i kragen, samla kraft och bege sig iväg lockade inte så värst. Med en kraftansträngning lyckades jag skicka ett sms och säga att jag inte kommer.

Lite strulig kompis är man nog...

Det har varit rätt lugnt, men nu kliar ärret som gör mig helt galen! Igår hade jag jätteproblem med att sova. Fick ta värktablett och typ klubba ner mig för att försöka sova. Till sist gick det. Men det har kliat frenetiskt hela dagen och man vill ju bara riva bort plåstret och klia sig med en skrubborste.

Jag vet ju att det är positivt att det kliar. Det innebär ju att det läker och kroppen jobbar på det. Men kan man inte säga till den att det är ok att ta ett litet paus? En kafferast har ju ingen dött av. Eller bara lägga sig ner, knäppa händerna bakom huvudet och ta en tupplur.

Jag skulle iallafall inte ha några problem med det....

Idag råkade jag dra över en lektion med 15 minuter. Alltså att hålla på längre än utsatt tid. Det var nödvändigt. Jag ville se till att alla eleverna gjorde sin redovisning för varandra som ska bli grund för ett prov senare i veckan. Dels för att de ska bli mer uppmärksamma på varandras redovsiningar och dels så ställer det högre krav på seras egna redovisningar.

Som sagt, 15 minuter över tiden och jag följde med till deras nästa lektion för att be om ursäkt och ge en förklaring. Till min förvåning fanns det ingen lärare och efter lite reserach så förstod vi att den läraren var sjuk och det fanns ingen vikarie till eleverna. Vilken tur för dem och framför allt för mig, som slipper lite skam. Jag föreslog till eleverna att vi kunde fortsätta lite på det vi arbetade om istället för den lektionen.

Förslaget mottogs inte så väl.

Jag har slarvat lite med att notera i anteckningsboken om möten och bestämda tider. Det har slagit tillbaka med full kraft. Den här veckan har jag missat två möten. Två möten! Och det är ändå bara tisdag.

Inte bra!

Nu jävlar är det noteringar som gäller! 

Det är ju jätteskönt att vårvärmen har kommit hit. Men kan inte den vara lite mer konstant? Det är ju vinterkyla på morgnarna vi pratar om. Jag har två tröjor, jacka, mössa och vantar på mig när jag cyklar till jobbet och fryser ändå. Sen dröjer det bara ett par timmar innan jag måste ta av mig tröjan för att det blir så varmt. Sen har man lite sysslor under hela dagen och på kvällen ska man förmodligen förflytta sig. Då är det bara att pälsa på sig igen för temperaturen har återigen sjunkit mot nollstrecket.

Jobbigt det här.

Arbetstress har mna ju hört talas om, men finns det väderstress? Jag upplever det här som en aning stressande. Att ständigt oroa sig över vad man ska ha på sig och att det ska tajma in med vädrets nycker. Vart kan man vända sig till för att reda ut det här? SMHI?

För några veckor sen fick jag ett brev från NA. NA är en lokal tidning för Örebro. De har uppmärksammat att om drygt en månad fyller jag 30 år och tyckte att jag skulle skriva ett kort brev om mig själv för att sedan publiceras i nämnda tidning. Brevet innehöll pedagogiska delar som Yrke, intressen och egenskaper.

Jag garvade rått och slängde brevet rakt ner i pappersinsamlingen. I dagarna har jag kollat i tidningen för att se vilka människor det är som verkligen skriver och skickar brevet till NA. Det borde ju finnas, kan man tycka, hur många situationer som helst där man kan tänka efter och stanna upp för att inse att det är ju ett lågvattenmärke att göra sånt.

Man får brevet. Man öppnar det.. Man läser det. Man sätter sig ner för att skriva. Man stoppar i svarskuvertet. Man skickar iväg det. Ni ser; hur många situationer som helst.

Så, vad är det för människor som skickar in? Det var ju alla jämna födelsedagsbarn som uppmärksammades, men jag ögnade bara 30-årsfirarna ordentligt. Det var ganska så speciella människor. Sammantaget kan man säga att de jobbar i sjukvården, gillar friluftsliv och är "glada och harmoniska".

Jag är ju absolut inte en av dem. Därför kommer knappast min bild ståta i NA som 30-åring....

Intensiv helg. Mycket att göra och man var helt slut på kvällarna.

Det ska bli en högintensiv vecka också. Otroligt mycket som ska fixas den här veckan innan lovet. Man får ha siktet inställt på att man ska vara ledig en vecka snart när man sliter halvt ihjäl sig den här veckan. Nu har det iallafall gått en timme av den här arbetsveckan.

Optimism! Optimism!

Igår begav jag mig på jakt efter en vårjacka. Jag hade helt släppt tankarna på en skinnjacka, men en vanlig vårjacka skulle väl inte vara så svårt att hitta. Gick till den eminenta butiken Entertainment och styrde mina bestämda steg mot herrjackorna. Tog tre olika jackor. Frågade en expedit om det fanns flera jackor. Han pekade på en hylla. Jag gick dit och tog två. Sen till provhytten för att prövas under mina djupt kritiskt granskande ögon.

Provade den första - mjae, jag ser ut som en vietnamveteran.


Provade den andra - Hej, det är jag som är seriemördaren!


Provade den tredje - Kanske, om jag var 19.


Provade den fjärde - Om jag vill se ut som en 52-årig Lennart med byxorna upp till naveln , ja.


Provade den femte - Yes! Alpha One to Delta Force. Target's been hit. Target's been hit!


Nu stoltserar jag med ny fin brun vårjacka som jag känner mig jättesnygg i. Det var i och för sig lite för kallt idag för att ha den, men en varm tröja gjorde susen. Nu kan man känna sig en människa med en riktig bra vårjacka igen!

Idag har jag tagit mitt jobb som SO-chef på allvar. Jag har skickat ut ett mycket strängt mail till alla SO-lärare och krävt registrering av so-böcker man lånar från förrådet. För att fixa det, så har jag gjort en lista där man skriver upp vad man har lånat och hur länge man ska låna. Väldigt nitiskt. Under en period framöver ska jag regelbundet kolla upp om man följer listan eller inte.

Jag lovar. De ska ångra att de valde mig.

Det gjorde inte så fasligt ont att ta bort tejpen i morse. Allt var bara lite tidsödande. Det går ju inte att riva bort allt, utan man får ta tejpbit för tejpbit sakta och med stor finess för att det ska smärta så lite som möjligt och så lite effekt som möjligt på mitt fina ärr.

Däremot var det en pärs att lägga ny tejp på ärret. Det är svårt att göra det via en spegel. Allt blir ju lite...., spegelvänt. Till sist fick jag till det rätt hyfsat ändå. Men det ser ut som att en 5-åring har lagt lite plåster på varandra och har haft sin kreativa stund på förskolan....

Åkte en sväng förbi sjukhuset för att kolla upp några saker. Lite rutinkontroll och några frågor som jag ville ha svar på. Första var att jag tyckte känna en knölliknande sak i halsen på samma ställe som förr och undrade över det. Tydligen blir det så att när man opererar bort en sak från kroppen så uppstår det ju en tomhet som måste fyllas. Så kroppen har öst på med blod och fibrer för att fylla igen hålet. Det bildas, så att säga, ett ärr inuti. Med tiden kommer huden bli lagom elastisk och knölen kommer sjunka in.

Medan läkaren förklarade allt detta, så slog det mig vilken fantastisk organism människokroppen är. Det är ju såna saker som de mest avancerade maskiner har problem med. Helt otroligt.

Men den bästa nyheten var iallafall att läkaren sa att det inte beövdes ha samma plåster hela tiden veckan ut. Jag kan alltså ta bort det under tiden jag duschar till exempel.

Så. Jävla. Skönt!

Nu kan man duscha som en människa. Det har varit rätt irriterande med att duscha i tvåskift. Först ska jag till apoteket för att köpa sån där kirurgtejp.

Jobbar med en elevgrupp som ska göra en varsin redovisning. Man kan inte kräva stordåd vid varje redovisning, men den här gången ska jag försöka trycka lite extra på att de ska visa sina redovisningar lite extra kärlek. De ska försöka göra lite snygga redovisningar, inte bara en rubrik, lite brödtext och så två bilder som på något sätt anknyter till texten.

Nä, nu ska det vara lite kärlek och tanke bakom! Så det har blivit mina ledord med den gruppen - visa din redovisning lite kärlek nu!

För tillfället så arbetar jag med andra världskriget med ett par grupper. Det är ett ganska tacksamt område att ta sig an. Det finns hur mycket material som helst att använda sig av och eleverna har hyfsat god förkunskap om det. Alla har hört talas om nazismen och sett ett antal olika filmer om förloppen i det kriget. Där kommer dilemmat - det finns hur många filmer som helst och man har inte tiden att visa alla. Därför måste man antingen välja en film att visa och diskutera kring den, eller gör man som jag. Man plockar helt enkelt ut vissa delar av olika filmer och visar enbart den delen.

För att det är en hyfsad rekonstruktion av japanernas anfall mot Pearl Harbor i filmen med samma namn, men man går ju under av tristess av att se Ben Affleck försöka agera. Och kärlekshistorien ska vi bara inte prata om. Har använt mig av första halvtimmen av Hope and Glory som handlar om England under Blitzen. I Rädda menige Ryan är ju anstormingen av Omaha Beach helt fantastiskt filmat och det räcker med den biten. Deras jakt på en amerikansk soldat är inte lika relevant till ämnet. Schindler's list har väl typ alla sett redan och jag vill vara lite försiktig med att arbeta om förintelsen. Den är givetvis väldigt relevant för vår nutid, men risken är att ju mer man tjatar om det desto mer kontraproduktivt blir det. Att man inte tar det på allvar. Det är en balansfråga. Får se om jag använder någon del av filmen. Har iallafall beställt den. Har också beställt Undergången som jag tycker är en helt fantastisk film. Det är uppfriskande att se en film som har tyska som talspråk. Fast där är det också svårt att plocka ut en väsentlig del.

Sen finns det ju flera filmer som man också kan använda, men det får bli vid ett annat tillfälle.

Fast jag har märkt att eleverna är inte så riktigt förtjusta i det här. De vill gärna se hela filmen, men jag misstänker att det är bara för att man vill slippa arbeta med böckerna. Så det går jag inte på. Sen kan man ju alltid hyra dessa filmer. Eller, vad säger jag. Det vet väl de knappt vad det är. Jag menar att de kan ju alltid ladda hem filmerna.....

Det är många år jag har suktat efter en skinnjacka. Som alla har. Såna där midjekorta. Jag tycker att det ser riktigt bra ut och har alltid velat ha en själv. För det mesta har olika faktorer satt stopp.

Det var inte på modet - då är ju utbudet väldigt snävt.

Jag har inte haft råd -den tiden jag var student eller i början av yrkeskarriären då man levde på gränsen.

Mitt intresse var svalt -då var det andra saker som lockade.

Men den här våren tänkte jag banne mig satsa på en vrålsnygg skinnjacka som jag så länge har suktat efter. Så för några veckor sen började jag sondera skinnjacketerrängen. Jag tror att jag har provat minst 10-15 olika varianter, men jag kan tammefan inte hitta en enda som passar mig. Antingen sitter det bra i axlarna, men är för kort. Eller så är den precis lång som jag vill ha den, men ser jättekonstigt ut i axlarna.

Det är bara att acceptera. Jag har för långsmal överkropp för en skinnjacka. Det är tungt. Jättetungt. Istället får jag ge upp min dröm och leta efter en annan vårjacka. För en ny vårjacka måste jag ha. För 2002 ringer hela tiden och vill ha tillbaks sin manchesterjacka.....

Det känns faktiskt lite slöseri med tid att ordna ordentliga uppgifter och material till vikarierna som inte gör det man har bett om. Givetvis blir det aldrig till 100 procent det man tänkte sig, men när man uppenbarligen struntar i instruktionerna och bara låter eleverna jobba med böckerna utan att diskutera och reflektera över texten, så måste ju jag börja om från början för att implementera och försöka se till att eleverna verkligen förstår.

Lite irriterande är det......

Det gick bra att ta bort stygnen. Trots mitt dåliga intryck av distriktsköterskan med illrosa läppstift, så hanterade hon det väldigt bra. Det gjorde bara lite ont. Nu har det plåstrats igen för att ärret ska fortsätta läka igen, och jag ska även i fortsättningen undvika att få vatten på ärret.

Jag som hade längtat efter att ta en vanlig dusch och kunna låta vattnet bara rinna ner. Nu måste jag fortsätta att ta det i två skift. Först ta håret upp och ner. Sen ta kroppen nedanför halsen. För att variera ibland, så tar jag kroppen först. Så jag inte blir så uttråkad. En vecka till ska det vara så här. Bara att bita ihop.

Det är iallafall skönt att vara tillbaks på jobbet. Allt rullar på som vanligt. Givetvis är det lite småkaotiskt när man har varit borta en vecka och ska försöka sätta sig in var alla befinner sig. Lite uppsträckning lär behövas så att man får tillbaks det höga tempot som jag är van med.

Och så måste jag storhandla idag.

Gott att vara tillbaks i vardagen igen.

Gårdagskvällen var trevlig. Det var gott att komma ut bland folk och se att människor fortfarande har två ben och ett huvud. Maten var ypperlig och till sist åkte vi taxi hem till mig. Det var nästan lite provokativt att åka taxi av någon anledning. Det var några som tyckte att det var slöseri med pengar och att det vore bättre att ta bussen istället.

Smaken är väl som baken, men jag föredrar att lägga ut lite extra för att från dörr till dörr bli säkert transporterad och slippa sällskapa med folk man helst inte vill sällskapa med. Och så hade vi inga busskort heller. Eller, jag hade, men man kommer inte så långt med 2 kronor kvar på kortet.

Dagen har varit lugn. Blev frustrerad över en dålig fotbollsmatch och önskade att hockeyn skulle ta slut. Givetvis blev det förlängning, men det varade bara några minuter innan Modo satte punkt. Skönt, nu kan jag fokusera mig på att laga lite mat och sen förbereda mig inför morgondagen.

Ska ju ta bort stygnen imorgon. Det kommer inte att bli trevligt. Först ta bort tejpen med allt levrat blod, sen snitta bort stygn för stygn. Men det är väl bara ta sig an skiten. Om ni hör några vrål imorgon bitti i Örebro med omnejd, så oroa er inte. Det är bara jag som skriker av smärta.....

Har varit sedan länge bjuden på en middag ikväll. En vän ska ära sina 30 år och vi sk vara med och se på. Varit tveksam rätt länge om jag ska gå eller inte. Till sist bestämde jag mig för att jag måste ju vara lite social och det allra viktigaste - gratis mat tackar man ju inte nej till.

Däremot får det bli vatten som dricka. Går ju på medicin fortfarande och ska, väldigt vuxet, prioritera hälsan först. Nu måste jag duscha. Tar lite längre tid med allt, när man absolut inte får blöta ärret under några omständigheter.

För några år sen följde min kära mor med mig till IKEA för att förskansa viktiga inredningssaker för mitt hem. I vagnen lade hon en sy-kit. Jag garvade rått och påpekade att det där är saker som jag knappast kommer befatta mig med. Hon lade huvudet på sned och sa att det vet man aldrig.

Nu två år senare sitter jag och syr igen kragen på min polotröja som har spruckit lite.

Det tog två år, men man vet, som sagt, adrig.....

Det händer inte så mycket när man är hemma för jämnan.

Vaknar. Känner av halsen. Tar min medicin. Mår lite illa. Äter frulle och kollar på ett avsnitt av Scrubs. Får infernalisk ont i ryggen. Beror säkert på allt säng- och soffliggande den här veckan. Försöker stretcha och sträcka ut ryggen. Känns lite bättre. Nya Offside har kommit. Yes! Brygger kaffe och smuttar när jag läser det nya numret som har mycket om kommande Allsvenskan. Börjar kännas. Bara tre veckor kvar. Ok. Vad ska jag göra nu? Spela lite FM? Oj, tjejen ringer. Pratar en stund. Kommer överens att höras lite senare för att bestämma vad vi ska göra i kväll. Hon tycker att jag borde komma ut en sväng i det fina vårvädret. Ingen dum idé. Får se om jag omsätter det i praktiken. Krävs en kraftansträngning för det. Ska iallafall försöka.

Man får ta till olika saker för att låta tiden gå. Man förlorar ju lite pengar när man är sjukskriven, så jag förösker finansiera bortfallet med nätpoker. Det går bra. Har vunnit 10 dollar hittills idag, så jag tjänade in en halvtimme idag.

Gick en promenad. Det gick sådär. Blev trött rätt så fort och jag var ganska slut när jag kom hem. För en promenad! Där ser man hur lätt man förfaller när man är hemma några dagar. Tur att det går fort att komma igen,. så det är bara att träna igen så fort man får göra det.

Ringde till vårdcentralen och bokade tid för att ta bort stygnen. Tidigt på måndagsmorgonen, så man kan ta sig an resten av dagen och veckan utan synliga stygn...

Idag känns det lite bättre. Sov ok inatt. Bara man somnar, så går det bra. Har ringt till vårdcentralen och fått telefontid. 14.55 är det meningen att jag ska vaka telefonen som en hök när det ringer mig. Måste dit på måndag för att ta bort stygnen. Vill allra helst komma dit så tidigt som möjligt för att få mer tid till jobbet.

Annars har jag väl inte tänkt göra så mycket idag. Ska ta mig an en promenad idag och så ska jag läsa en bok.

Mina storslagna planer för en torsdag.

Jag nös nyss.

Aj.....

Det är svårt att sova när man har ett färskt ärr på halsen. Jag kan inte ligga på sidan för då dras det i ärret. Jag kan inte sova på magen för då trycks ärret ner på kudden och så har jag alltid haft en antiattityd mot att sova på rygg. Min sämsta sovställning. Det ger inte så många variabler kvar att sova då.

Har käkat lite fil och ägg i morse. Allt som slinker ner i halsen gör ont. Läkaren hade skurit bort cystan och dess källa som ledde in mot svalget. Om det inte hade tagits bort där,så skulle cystan med största sannolikhet komma tillbaka och det vill man ju inte. Ganska meningslöst att operera då. Så man skar bort det och sydde med ett par stygn i halsen, därav halsontet. Och för att spinna på klagomålen så har jag fått fantastiska stoa blåsor på tungan. Ingen aning varför, men det har nog med att göra när man tafsade på min svalg.

Nu är jag ordentligt kaffesugen. Skiter i om det gör ont....

Som jag har längtat att få komma hem. Det får bli en lång historia, men det får ni ta.

Kom dit igår morse. Klockan sju. Blev hänvisad till dagrummet och väntade. Och väntade: Och väntade. Jag såg morgonnyheterna fem gåner om och är väl införstådd med att kommunernas ekonomi är rekordbra, men att man måste se upp så inte framtida pensionsutbetalningar drabbas.

Klockan 10 fick jag dropp. Klockan halv elva skulle jag byta om och man tog ur droppen för en stund så jag kunde byta om. Hade ändå snabbt blivit van med droppen, så jag drog runt med den, trots att slangen var urkopplad. Sen rullades jag in i operationsalen och fick mitt första sömnmedel och jösses vilket rus! Hela rummet snurrade och jag tyckte att alla personerna i salen var duktiga och fina. Sen försvann jag.

Vaknade några timmar senare. Försökte svälja med en snustorr hals och det gjorde ont. Försökte känna efter hur det var med halsen, men kände ingenting. Rullades från uppvaknandeavdelningen tillbaks till vårdavdelningen. Fick lov att åka hem om allt såg bra ut. Att jag kunde gå på toaletten och äta utan problem. Började då att dricka vatten för att få fart på urinproduktionen.

Det skulle jag inte ha gjort.

Började må illa, men försökte tränga bort det och bad om att gå på toaletten. Gick med ytterst ostadiga ben och när jag väl kom fram, så vällde illamåendet och jag fick spendera min tid på toaletten under andra former än vad jag tänkte från början.

Efter att ha tömt maginnehållet bestående av dropp och glukos, fick jag snällt ligga till sängs igen. Bedyrade att jag mådde mycket bättre nu och var redo att åka hem. Men mitt framför sköterskorna började jag hulka igen och spydde fram lite extra galla. Fräscht.

Försökte sova några timmar och blev väckt. Tjejen hade ringt ungefär tio gånger och frågat när jag kunde få åka hem. Stumpan! Jag ville ju också åka hem, men fick ju inte det. Det skulle serveras kvällsmat och det var sista testet. Behöll jag mackan i mig, så fick jag åka hem. Åt smörgåsen varsamt, satte mig upp och rörde mig lite för att få igång matsmältningsproceduren. Satte mig ner vid sängen och sköterskan kom för att kolla det sista. Då kände jag det igen.

Nej, nej, nej....

*huärk*

Fan också.

Där beslutades det att jag fick stanna över natten för observation och jag kunde inte göra något annat än trumpet hålla med. Sov riktigt oroligt. Vaknade och tänkte att nu har klockan gått en hel del. Kollade. Fem över ett. Inte mer? Det kommer att bli en lång natt.

Väcktes halv åtta när någon stoppade en termometer i min mun. Fick tillåtelse att äta frukost och nu jävlar skulle maten stanna i magen! Åt en smörgås väldigt långsamt och det gick bra. Fick träffa läkaren som förklarade hur han hade snittat mig och gjort lite flera saker. Kändes lite för sent att protestera, så det var bara att nicka och acceptera. Fick recept för olika mediciner och fömaningar om hur jag ska sköta om mig den närmaste tiden.

Tänkte ta bussen hem, men det kom ju ingen så jag gick hem. Lite ovarsamt kanske, men det var ju fint väder. Nu är jag iallafall hemma. Det är det viktigaste.Nu ska jag bara ta det lugnt och äta försiktigt. Det var rätt längsen man klarade sig s här länge med en smörgås och en halv portion lasagne.

I morse vaknade jag med ett ryck. Kollade på klockan och insåg att jag hade ungefär en halvtimme på mig att duscha, packa och helst äta lite frukost innan jag skulle hinna med bussen som skulle ta mig till kansliet där jag skulle spendera dagen på. Trodde att jag hade stenkoll, men insåg att det inte riktigt var så när bussen for iväg utan mig. Knallade ner till tuben och fick ta mig dit på det sättet. Fungerar ju bra det också, bara det att det tog tredubbelt så lång tid.

Utbildningsdagen gick bra. Det som gladde mig allra mest var att se nya engagerade människor som ville delta och påverka. Sånt stimulerar alltid en föreningsmänniska.

Tåg hem och så fort jag satte foten innanför dörren så har jag med frenesi fixat och donat här hemma. Tvättat och sorterat. Dammsuigit och plockat undan saker. Varit i affären och införskansat proviant för några dagar. Ska snart diska. Så allt är klart inför morgondagen då jag ska läggas in för operation. Så jag kan, sen när jag kommer hem, lägga fokus på att vara sjukskriven utan att irriteras över vardagliga saker som dammråttor i hörnet eller en strumpa på teven.

Lite nervös är man. Jag vet att det är en rutinoperation, men att sövas och vara helt borta några timmar ligger inte på min  "100 saker jag vill göra i mitt liv"-lista, om man säger så.

Rapporterar hur det gick imorgon kväll om jag är tillräcklig klar i huvudet.

Idag har jag haft ett medarbetarsamtal med chefen. Då går vi tillsammans genom min arbetssituation och vad som förväntas av mig. Det gick bra. Tryckte på de saker jag ville trycka på. Det var planerat att hålla på i 40 minuter. Vi höll på i 1,5 timme. Inte första gången det händer. Chefen och jag gillar att prata, då blir det lätt att tiden sticker iväg.

Åkte hem efteråt och förväntade mig ren disk som tjejen lovade att ta hand om i morse. Mycket riktigt var disken diskad, men en sak konfunderade mig. Hållaren som man lägger i bestick låg i vasken och därmed var alla bestick och knivar utspridda. Först tänkte man ifall hon hade fått nåt raseriutbrott och slängt allt ner i vasken, men det lät inte likt henne.

Som en detektiv av Poirot-klass observerade jag noga hela platsen och dra slutsatser. Till sist kom jag fram att tjejen måste ha lagt hållaren på ett krok som är limmad vid vasken. Kroken klarade inte av vikten och släppte taget, varav hela hållaren med bestick rasade ner och spreds ut över vasken.

Jag borde kanske byta karriär...

Det var inte alls planerat, men en rad olika omständigheter gjorde att jag stod med tjejen på Friskis&Svettis för att köra 1,5 timme boxercise. Det var stentufft och jättehärligt. Man blev rätt mör efteråt och nu har jag fått lite mat i mig och är redo för sängen.

Kommer med största sannolikhet att sova extra gott i natt.

Jag håller på och ringer runt till de praoplatser våra elever ska till och kollar av läget. Påfallande många är i restauranger och kök. Det kanske inte var så smart att ringa precis innan lunchrusningen.

De lät en aning stressade och drivande.

Det blev inget utetittande på fotboll. Istället drog jag hem till M för att kolla på Valencia-Inter och fick uppdatera mig om Liverpool och Barca på nätet. Det slutade gott, trots insläppt mål. I de darrande slutminuterna tänkte jag på att man är egentligen inte klok att man håller på så här. Att riskera få hjärtattack bara för att ens favoritlag kan åka ut i Champions league.

Men, det är ett kall. En hängivelse. Man fröjdas och lider med sitt lag. In i döden. Är man inte där, så kan man aldrig förstå och det begär jag inte heller. Bara ni låter mig vara i fred när det är slutminuter och jag bara vill dö av nervositet.

Nu när jag har nästintill klarat av dagens arbete och planeringen för morgondagens arbete, så kan jag fokusera mig på hur jag ska lösa kvällens dilemma. Ikväll står Liverpool mot Barcelona som är piskade att vinna för att kunna ta sig vidare i Champions league. Det räcker i stort sett med att förlora med 1-0 för Liverpool och ändå kunna gå vidare. Men det är inte själva problemet. Problemet är att matchen visas i en sån obskyr kanal som Viasat sport och som ingen av mina vänner har.

Det tycker jag är lite taskigt - jag bistår ju ändå med alla matcher från Canal plus, men det är ju bara min åsikt.

Så jag ska nu ringa runt till de halvtaskiga sportbarer som finns här i stan. O'Learys har inte kommit igång än. (Och det verkar dröja ett tag - av att bedöma det man kan se bakom de uppsatta pappersrullarna) och de som finns kan bara visa en match i taget. Och samtidigt råkar en viss Zlatan spela en helt betydelselös match mot Valencia. Av någon outgrundlig anledning visar man den matchen i TV6 och det har ju alla. Nästan.

Jaja, ska ringa runt nu. Nu slutar jag säga "Heja Pool", för varje gång har det slutat med förlust. Men, vänta nu.. Visst räknas det inte om man sätter in citationstecken?

Träningen gick hyfsad. Alla övningar som inkluderade arbete av sätesmuskeln fick jag helt enkelt vara varsam med.

Hem och äta mycket mat som vanligt och jag ska spendera resten av kvällen med att läsa lite dokument och föreningspapper.

Fartfylld dag. Samt pulvermos till lunchen och magen har varit lite i anspänning. Man får ta dessa få tillfällen i flykt, då man är helt ensam och kan lätta utan att några andra drabbas av det.
 
Har även varit lite extra sträng idag och inte godkänt några arbeten från eleverna. Nu är det svårt att vara objektiv mot sig själv, men undrar lite om man är extra grinig idag bara för att man inte kan sitta ordentligt? Näe, det var med rätta. Lite professionalism måste man ha som lärare.

Snart ska jag iväg och träna. Hoppas att man kan träna ordentligt trots smällarna från cykelvurpan och den livsfarliga vattenforsen på Äventyrsbadet.

Intensiv helg. Efter samvaron med grabbarna på kvällen cyklade jag hem till tjejen. Precis utanför hennes hem såg jag inte blankisen och vurpade rätt rejält med cykeln. Först låg jag där en stund och tänkte bara att jag var en riktig klantarsel. Sen började jag känna efter och aj. Men som tur var, var det mest mjukdelar som tog emot de värsta smällarna och min ena skinka stoltserar nu med två fina blåmärken. Armbågen ömmar lite grann, men det är sånt som går över rätt så snart.

Dagen började med lite ömmande delar och huvud. Träffade grabbarna igen för att åka till relaxen. Äta och dricka gott. Hann med en tur till äventyrsbadet och likt gamla gubbar förfasades vi över de vildsinta vattenrutschbanorna och forsbadet. Man kunde ju göra sig illa och min ömmande armbåge fick några ömmande smällar till. Sen ska vi inte prata om röven. Kan knappt sitta nu.

På vägen hem skulle jag köpa lite mat och upptäckte att jag hade tappat bort sedelklämman, där jag hade pengar, bankkort och körkortet. Helvete var ett av de snällare orden jag tänkte just då. Jag cyklade samma väg tillbaks till relaxen och synade noga vägen för att hitta en borttappad sedelklämma. Kom tillbaks till relaxens reception och fick ingen feedback om en upphittad sedelklämma. Kollade återigen platsen där jag hade cykeln och där hittade jag den! Ibland ska man ha tur!

Nu ska det bli skönt att sova.

Det var ju inte så kul att Pool fick stryk av Manchester United i slutminuterna. Att det ska vara så svårt att slå dem -jag fattar inte! Varenda gång är det så. Pool dominerar matchen, men får inte in bollen och släpper in ett skitmål i slutminuterna. Varenda gång!

Nåväl, vi gick ut några grabbar och käkade på Pacos. Inte lika nöjd med maten som jag brukade vara. Om man till exemel beställer in Buffalo wings, så förväntar man inte att få kycklinben så att säga.

Sen ut på krogen för några öl och nu ska vi efterfesta hos en kompis som lyckligtvis bor i samma hus som mig. Det är därför jag hinner uppdatera. Ska egentligen bara in och hämta några öl och sen fortsätta festa. Ändå måste jag in och blogga.

Bara för er. Bara för er.....

Det blev en lugn kväll igår. Hyrde två filmer. Gjorde ordning ugnspannkaka som enligt receptet skulle vara inne i ugnen i 20-30 minuter. Vi var tvungna att ha den i över en timme innan den blev färdig. Troligen tog vi en för liten form och pannkakan blev lite tjockare än vad vi hade tänkt oss.

Som sagt, två filmer varav vi somnade till varsin film.

Idag besökte jag tjejens skola som hade öppet hus. Träffade på ett par gamla bekanta. Det var roligt!

Snabbt hem för att fixa lite innan grabbarna kommer hit för lite kaffe och fotboll. Heja Pool!!

Idag gjorde jag ågot som jag sällan gör. Jag stod över träningen idag. Kände mig trött och omotiverad, så därför åkte jag direkt hem efter jobbet. Är lite förfasad över det här. Vad skall komma nu? Min soffpotatistid? Blir det kvällar med chips och läsk istället för ett hårt träningspass på gymmet eller en joggingtur till Adolfsberg?

Andas, Tobbe, andas.

Det är ok att missa träningen en gång.

Var rätt stressad i morse och fick skynda mig till jobbet. Efter en stund på jobbet upptäckte jag att jag har glömt min mobil hemma. Det brukar jag aldrig göra. Känns konstigt. Nu har jag ingen som helst kontakt med folk som befinner sig utanför min synkrets.

Det måste väl vara så här man kände när man levde på stenåldern?

Besöket hos doktorn gick bra. Förberedelserna inför operationen verkar vara i sin ordning. Jag fick även beskedet att om allt går bra, så kan jag åka hem samma dag som jag gör operationen. Det var jag glad över. Jag vill inte stanna där mer än nödvändigt. Sjukhus gör mig lite illa till mods. Det är inte som tv-serier där alla är snygga och friska, i verkligheten är det ju precis tvärtom.

En annan grej var att jag kan ta att man frågar om min medicinska och fysiska status. Om jag tar mediciner, ifall jag har olika möjliga problem med alla olika möjliga orsaker. (Jag tror att jag aldrig har sagt nej så många gånger på så kort tid). Ibland funderade jag om jag skulle skoja till det, men då hade man väl fått stanna en timme till för extra undersökning.

Men det var en sak jag reagerade på, det var att de frågade om min privata status. Hur jag bor - vad ska det ha för betydelse? Tillfrisknar jag snabbare om jag bor i en villa? Eller är det bra att jag bor i en hyresrätt för då slipper jag skotta snö? Och så frågade de mig om jag har flickvän. Vad skulle ha hänt om jag var singel? "Nä, för då går det inte - nån måste ju ta hand om dig och ifall du är singel så är du ensam och klarar inte av att fixa kaffe själv...."? Jag tyckte att det var lustiga frågor. Men jag höll god min och svarade sanningsenligt på alla frågor - man vill ju inte stanna där längre än nödvändigt....

Egentligen är man inte klok. Att frivilligt gå upp från en varm säng och bege sig utåt i det snöblandade regnet mot jobbet.

Men det är ju det. Hyran måste betalas.

Skolan är helt tom på högstadieelever och personal. De har åkt till diverse platser för uteaktiviteter och själv sitter jag och fixar papper och tar igen lite släpande jobb. Ska träffa doktorn halv elva och sen är det möte hela eftermiddagen. Kul dag.