Tobbes vardag

Ögonen går i kors och jag vill bara lägga mig. Så det är väl det jag ska göra nu. Tränade på personalgympan igen idag. Gick lättare än förra gången. Även om det var samma träningsprogram. Tror nog att det berodde mycket på att det tog mycket energi till att lära sig hur man skulle röra sig. Det är inte lätt att hålla reda på var man ska sätta fötterna och samtidigt veva med händerna. Plus att man ska försöka hålla en någorlunda god profil och inte stöna och ha massa saliv på hakan.

Ser när jag är hemma att det är lite torftigt i kylen. Inte så mycket att välja på, så måste storhandla imorgon. Efter lönen i fredags så kan man ju handla mycket mat utan att behöva tänka på hur mycket som går åt. Förra månaden spräcktes budgeten rejält efter massa klädinköp, så jag måste hålla igen kulorna lite den här månaden för att bygga upp min sargade ekonomi.

Nej, just det. Det är ju snart jul. Äh vafan, jag får spara i februari istället....

Har gjort en riktig bra gärning. För mig själv alltså. Jag har äntligen tagit mig i kragen och spärrat min telefon mot alla typer av försäljning och insamlingskampanjer. Nu slipper jag de enerverande samtalen där man försöker kränga kalsonger, strumpor och bredband.

Tränat som vanligt efter jobbet, tjejen ringde och undrade om jag var sugen på att gå på stand-up. Svarade lite tvekande med att det beror ju på slinga och tolk. Varpå tjejen lade en stor suck och sa;

Jag har varit ihop med dig i snart tre år, det är väl klart att jag också tänker på det! Ska ju kolla om det går att beställa tolk!


Då blir jag lite sådär kär, drar upp axlarna och fnissar lite. Men tyvärr så gick det inte att beställa tolk. Jag ringde till lokalen och kollade om det fanns slinga, men icke.

Det är en sak man ofta glömmer. Det är lätt att ha i åtanke att jag behöver vissa saker för att kunna följa med och man försöker ta hänsyn till det. Men det som diskriminerar mig blir också effekten att det faller på min tjej. Hon blir också begränsad av mina begränsningar. Vi kan aldrig tillsammans gå på svenska filmer på bio, teater, stand-up eller spontana guidebesök på grund av att jag inte hör det som sägs.Och då blir det av naturliga skäl inte så roligt för tjejen som inte kan dela med sig sina upplevelser med mig. Hon gör stora uppoffringar för mig och det är jag givetvis så otrolig tacksam för.

Men å andra sidan blir det alltid en liten gnagande skuldkänsla hos mig att det som begränsar henne är mycket på grund av mina begränsningar. Och det tycker jag inte om....

Det finns olika typer för hur man tittar på fotboll. Några, som jag, tittar gärna koncentrerat och pratar helst inte om andra saker förutom det som verkligen händer i själva matchen. Andra ser fotbollstittandet som en social grej och pratar gärna om olika saker mitt under brinnande match. För min del är det ok att prata, så länge det handlar om under spelavbrott eller halvtid. Så när det var under brinnande slutminuter i seriefinalen i premier league och man frågade mig om vilken frisör jag brukar gå till, så fick jag ryta ifrån.

Efter de hade gått hem, så blev jag lite rastlös och tog en långpromenad på en timme. Nu har jag ätit lite och ska förbereda mig för sovdags. Imorgon är det studiedag på jobbet. För femtioelfte gången ska vi prata om hur man skriver en individuell utvecklinsplan. Jag förstår inte problemet. Har folk fortfarande svårt att skriva en IUP? Det finns ju tusen andra saker som är mycket mer intressanta att prata om, men icke. Vi tar IUP en gång till.....

När man var liten så stordiggade man Bondfilmerna. Men ju äldre man blev desto mer blev Bondfilmerna lite, tja, smålöjliga. Taffliga specialeffekter och försöken att låta en agent både vara kallblodig mördare och elegant man som kunde röra sig i vilken societetsmiljö som helst blev allt mindre trovärdig.

Andra typer av agentfilmer tog över som mycket mer trovärdig och framför allt mycket bättre som film, exempelvis Bourne-filmerna.

Därför var jag lite småskeptisk mot den nya Bondfilmen. Men vi var fyra stycken som skulle gå på den filmen. Innan filmen träffades vi och slog oss ner vid Rosali's och drack kaffe, eller som jag - åt mat för tredje gången inom 5 timmar. Som vanligt blev J stressad över att tiden närmade sig filmvisningen. När det var 45 minuter kvar till filmen skulle börja, rörde J sig lite oroligt på stolen och ville till biografen. Sagt och gjort, efter tre minuter var vi framme och förskansade oss proviantmedel för den långa filmen, 2,5 timme lång, som daimchoklad och smaksatt vatten.

Min reaktion av filmen är; en av de bästa Bondfilmerna jag har sett. Daniel Craig är den nya tidens agent. Hård, kall och militärisk. Som en agent ska vara. Storyn var bra och filmen behöll ändå sin "glimten i ögat-scener" med lite väl fantastiska specialeffekter. Bra skämt som många skrattade åt. Sammantaget, en bra film.

Efteråt fick jag ett samtal från tjejen som bad mig komma till krogen som hon och hennes kompisar var på. Försökte få med B och P, men de ville hellre ta en öl i godan ro. J hakade på och vi mötte upp tjejen och hennes gäng. Efter några öl och ett mellanstopp på BK där jag lyckades spara in 5 kronor på att smita in på kundtoaletten trots det onda ögat av en som stod i kassan, så gick vi hem.

Idag är det mest klia sig på magen, dricka kaffe och läsa det nya numret av Offside.

Det är så skönt med slapparhelg!

Tog en liten nap när jag kom hem, vaknade med ett ryck och insåg att jag sovit bort mig från omvärlden i sisådär 20 minuter, bra så. Slängde ihop lite käk och nu väntar jag på att J kommer över för att vi ska dricka te och vara lite världsvana.

För första gången på mycket länge hade vi ett möte där man verkligen vågade lyfta upp frågor som är obekväma. Jag har länge eftersökt en sådan diskussion. För att jag har sedan länge tröttnat på den ytliga positivitet som man möter i början, men efter ett tag märker man att det bubblar under ytan av missförstånd, grupperingar och besvikelse. Det här är nog inte så ovanligt på arbetsplatser, men hur många orkar lyfta upp det? 

Förhoppningsvis kan diskussionen leda till nåt bra, för tidigt att säga, men jag hoppas verkligen.

Jag arbetar med en grupp om mobbning och ungdomsvåld. Gruppen är härlig och ger oerhörd mycket respons på dem ämnen vi pratar om. De vågar dela med sina erfarenheter och många diskussioner rör sig om civilkurage, våga ta ställning, respekt, status, makt och rädsla.

Det är ingen hemlighet att det är svårt att vara ungdom. Så många saker som man måste tänka på när man är i högstadieåldern. Det är, trots allt, inte så länge sen jag själv var där. Och man minns ångesten och rädslan att vara utanför. Man gjorde saker, sade saker och betedde sig på ett sätt för att bli accepterad av gruppen. Det handlade inte bara om i skolans värld, utan överhuvudtaget. Vart man än går, så finns rädslan där att bli utsatt för trakasserier, våld och kränkningar. Att när som helst få glåpord och könsord efter sig oavsett var man är - i skolan, i stan, hemma genom sms eller nätet.

Man säger ibland lättvindigt att "du måste våga säga ifrån!" Men få förstår verkligen innebörden av dem orden. Att våga säga ifrån till sina vänner är också ett aktivt avståndstagande från sina vänner. Att man inte längre är med på gruppens idéer. I de bästa av världarna accepterar gruppen markeringen och lägger av. I många världar tar gruppen avstånd och gör livet surt för den personen.

Vi vuxna sätter oss sällan i barns och ungdomars perspektiv. Om jag hamnar i rejäl konflikt på jobbet, med vänner eller försätter mig i omöjlig situation där jag bor, så har jag alltid möjligheten att byta jobb, byta vänner och flytta till en annan stad. Hur många barn och ungdomar skulle kunna säga samma sak? De måste återvända till skolan dag efter dag. De måste möta dem man tar avstånd från, som vi vuxna kräver att de ska göra.

Man måste vara så försiktig med vad man kräver. Självklart ska man motarbeta all form av kränkningar och trakasserier. Men det är svårt. Det är så många mekanismer som ska fungera tillsammans för att det ska bli bra.

Man gör så gott man kan, med sina minnen i bakhuvudet. Och man delar med sig med sina egna erfarenheter till gruppen för att berätta, att det inte var så mycket bättre förr. Och att mycket av rädslan sitter kvar i många vuxna. Rädslan att vara utanför.

Lång dag idag. Vikariejobb hela eftermiddagen. Sen hem till tjejen och äta middag. Första gången på mycket länge åt vi inte vid tv-bordet, utan vid köksbordet. Det var otroligt trevligt och mysigt. Vi pratade om allt möjligt. När man sitter vid teven så blir det lätt att man äter och kollar på tv. Kanske kommenterar lite om vad som händer. Istället pratade vi om olika saker, skrattade med varandra och verkligen umgicks under maten. Det måste vi göra flera gånger. Det blir allt för ofta att man tar den bekväma vägen med att äta vid teven och slappa.

Efter att ha hjälpt tjejen med att bära ner sommardäcken till källarförrådet cyklade jag till stan för att gå på föreläsning hela kvällen. Trodde det skulle vara lite småsegt, men föreläsarna var bra och konkreta om hur man förebygger och arbetar mot mobbning. Mycket matnyttigt som förhoppningsvis ska kunna användas i skolvardagen.

Klckan är tio och jag är supertrött. Sängen nästa!

Köpte en t-shirt idag och när jag kom hem så såg jag att det fanns en lapp på insidan av tröjan. Det stod;

Keep away from fire!

Åfan...

Efter en trevlig lunch med en gammal klasskompis från grundskoleåldern där vi bland annt diskuterade om återträff. Jag vill inte ha någon återträff. Det blir alldeles för mycket ångest och regression till högstadieroller för mig. Jag slipper helst sånt. Jag nöjer mig med att veta att JAG mår bra och givetvis några i klassen då, men med dem flesta har jag faktiskt inget behov av att veta hur det är med dem.

Efteråt knallade jag runt lite för att leta efter jeans. Under mitt jeansliv så har jag alltid kört med loose fit. de ska vara rymliga och i mitt skåp finns det fullt med sådana jeans. Nu tänkte jag att jag skulle förnya mig lite, köra lite smalt. Inte slim jim kanske, men något raka. Testade ett par, försökte få på mig dem smärtfritt men lite kamp var det. Expediten frågade hur det gick. Jag svarade med att det var väldigt smala jeans. Expediten försökte dölja ett leende, men sade vänligt att det var standardmodellen jag provade. Efter mycket om och men stod jag till sist med två par som jag velade mellan. Slutligen bestämde jag mig för att öppna plånboken och köpte båda.

På väg hem mötte jag morsan och hon slog följe med mig till skoaffären. Hade spanat in på ett par som jag redan innan hade bestämt mig för att köpa. Plockade fram dem och morsan började kommentera;

Tänker du köpa dem?


Ja, det är tänkt så.

Är de fodrade? Blir det inte kallt att ha dem?


De är nog tillräckligt varma för mig iallafall.

Det är väldig blanka sulor på dem. Blir det inte halt att ha dem?


'Amen sluta nu, mamma! Jag bestämmer väl vad jag vill köpa!

Jaja. Jag ska vara tyst.


.............

Blir de inte blöta när det snöar ute?


Mamma, ett ord till och du får vänta utanför affären!

Framöver ska nog morsan låta bli att följa med. Till sist köpte jag skorna. Vi begav oss hemåt där jag ordnade en middag för oss. Nu är det vila som gäller. Tar på krafterna att handla kläder.